Hatar att må såhär. Drömma såhär konstigt. Känna sådan oro och ångest hela tiden. Vara rädd för kärleken men ändå omfamna den totalt och med öppet hjärta. Hatar att behöva vakna upp med migrän för att man drömt något som är så hemskt så när man vaknar upp är man alldeles svettig och hjärtat slår i 120. Mest av allt hatar jag när jag drömmer om att Adam lämnar mig. Det är min STÖRSTA rädsla. Utan honom skulle jag känna mig så ensam. Ensam i själen. Inte ensam på riktigt. Jag är hemma och sjukskriven nu för att jag har lite grann som jag måste få ladda ur mig. Ladda ur och ladda om.